Vilken dag…

Ibland gör man smarta välplanerade utflykter, kombinerar roliga bussturer och mysiga promenader och lyckas tima barnens matningar mm, men inte idag. Så här gick det till när jag och Ida skulle hämta Axel på förskolan med bussen:

Jag och Ida tog bussen till stan, gick på shopping i två affärer, värmde Babysemp i rostfri babyflaska under kranen i en HK-toa och åt proteinshake inne på toan, satt på caféets stolar och matade Ida, men vi köpte inget (snåljävlar), gick till bussen – skulle få vänta i 15 min. Eftersom Ida var lite gnällig och trött så ville jag hålla igång vagnen och bestämde mig för att promenera till nästa hållplats, sen tänkte jag ”det är väl inte så långt till förskolan härifrån, jag går dit!”.

Vägen till förskolan är plant, sedan uppför. Halvägs såg jag bussen köra förbi oss. Det här var ju just smart, där gick jag i jeans, men höll igång tempot för att inte bli kall. När jag hämtade Axel konstaterade jag att hans skor och sockar var blöta, så han fick nya sockar och tossor samt åkpåse. Eftersom han inte skulle tillbaka i morgon så tog jag hem en massa grejer, hjälm, kläder mm. Det tog så mycket plats att jag fick ha ryggsäcken på ryggen istället för i varukorgen. Det blir svettigt och inte så luftigt under jackan.

Själva huvudanledningen till att åka buss/promenera var för att Axel skulle få åka buss, han pratade om det igår. Nästa buss skulle vi få vänta på i mer än 30 minuter, nästan lika lång tid tar det att gå hem – så jag gick. Axel var nöjd och pratade hela tiden ”Ambulans” ”Stooor lastbil” ”bro” ”Stooor vattenpöl” (Ånej! tänkte jag, måtte mina 3 år gamla gore-tex dojor hålla tätt – det gjorde dem).

Vi hade motvind och uppförsbacke nästan hela vägen hem, Axels ögon tårades i vinden och det var svallvågor i vattenpölarna. Jeansen var för kalla och mössan täckte inte öronen, benen värkte och jag ville bara krypa under ett täcke. Grannen körde förbi och jag kom på mig själv att jag tänkte tanken ”Kanske jag skulle stoppa honom och be honom gå med vagnen så att jag får köra hans bil…”.  Jag hade kanske ringt Lasse och bett honom hämta oss om han hade varit hemma, men det finns bara ett sätt -> Never give up, allt annat är patetiskt!

När vi kom hem blev det flera svängar upp för trapporna från vagnen, packning, påsar, bära ett stort barn i tossor, bära en bebis. Av med overallerna, börja laga middag med vakna smått missnöjda barn i bakgrunden.

Nåväl, trots allt kaos efter den ”mysiga” promenaden i det ”finfina” vädret sover barnen nu. Jag har kollat på mina före/efter bilder. Fy******, mina efterbilder blir aldrig som efterbilder ska vara. Nåväl – ”Never give up” sa jag nyss.

I morgon ger jag järnet på gymmet!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s